Det brukar ju sägas att kärleken kan vara blåögd. Man tappar likson fattningen, ser inget annat än denna kärlek. Huvudet fylls av kärleken...Vettiga tankar kanske trängs åt sidan...Kärlekens virus har drabbat en då...Sinnerna är proppfulla av det upplevda kärlek...När tiden går, svalnar kärlekens flamma och livet kanske börjar gå igen i sina ”normala” banor då när kärleks-viruset har lämnat sinnet, huvudet…